Jag blir så less på allt. Just nu känns mitt liv så himla meningslöst så det finns inte. Jag håller verkligen på att bli galen av det här. Jo jag pratar förståss om att jag är arbetslös. Vissa dagar känns bättre än andra. Å vissa dagar känns så hopplösa. Jag hoppas att allt tar en vändning snart.
Det gör det ju inte bättre av att tanken slog mig i natt, när jag som vanligt låg sömnlös att jag har förlorat mina två allra bästa vänner, Anne och Jennie. Anne har jag som tur är bara förlorat i drygt ett år då hon lämnade mig kvar i Sverige för att plugga i Norge. Jennie där emot har gått och slagit i huvudet eller nått. Henne har jag nog tragiskt nog mist för gått. Hon lever i en drömvärld med en människa som inte har bara en utan flera skruvar lösa. Åh, gumman, hoppas verkligen du vaknar upp en dag och inser.. Saknar dig så mycket.
Eftersom jag har haft sömnproblem i stort sett hela mitt liv så blir det väldigt mycket funderande från mitt håll. När jag låg där i sängen i natt å tanken slog mig om mina två bästa vänner, så började jag även tänka på Jennie. Hon är verkligen i grund och botten den människan jag jag kunnat berättat allt för och delat allt med. Hon är den som alltid fanns där för mig när jag hade problem, det var i hennes famn jag grät ut i, det var hon som förstod mig och det var hon som återigen kryddade min livsgnista med glädje.
Och nu finns hon inte där... borta, raderad? Jag vet inte.. Hon har vigt sitt liv åt någonting annat, tråkigt nog..
Konstigt att man är deprimerad? Inte bara på grund av arbetslösheten, utan också på grund av att jag inte kunnat prata ut med någon på länge. Visst, jag har min älskling, men alla med förhållanden vet att det inte är ens pojkvän man sitter och diskuterar sex med eller ägnar timmar åt att prata kläder, smink osv med? Han förstår inte sånt.. Vilken kille gör det? förutom min bror då.. men han är to gay to function! Så...inte så konstigt !
Missförstå mig inte nu, visst har jag andra väldigt underbara människor runt omkring mig. Men dom speciellaste av dom speciella har försvunnit och det är inte kul. Och detta upptäckte jag i natt? Snacka om trög...

Känns som om jag har gått och förvandlats till en riktig jävla bitterfitta. Känns inte som det finns någon mening med någonting. Jag gör så gått jag kan för att fördriva dagarna, och sen då? Dagen efter som ändå blir exakt likadan? Jag är ledsen men jag kan inte hitta livets mening.

Och älsklingen som jobbar och jobbar och jobbar och tränar å tränar å tränar.. Han, mitt hjärta som får mig att skratta, han som nu kryddar min livsgnista med glädje, han är ständigt upptagen.
Så vem ska krydda min livsgnista nu da?
Jag vill ha en hund :(

Ååh det finns så sjukt mycket jag skulle kunna skriva... Men vill inte riktigt att mitt liv ska bli en öppen bok, så lite håller jag nog för mig själv..

Jaja, hoppas att vändningen kommer snart. Jag har iaf EN underbar sak att se fram emot, jo Thailand i vinter med hela familjen, farmor och farfar, min farbror och hans fru, min systers pojkvän och även min älskade.