Igår kom jag till jobbet klockan nio på morgonen för att ha Miele-kurs. Redan innan dess kände jag av febern som sedan steg under dagens gång. Det var inte roligt att jobba med feber. Stå upp hela dagen och le och vara trevlig mot alla kunder när man känner sig som ah jag vet inte vad. Ja alla har väl haft feber och ni vet ju hur man mår. Till råga på det så har vi börjat bygga om på min avdelning inför julen som närmar sig om några månader. Så jag fick le och vara trevlig OCH bygga om... Usch usch. Jag höll iaf ut hela dagen, eller aa nästan, sånär som på en halvtimme. Så sex istället för halv sju gick jag hem, då orkade jag bara inte mer. Är iaf stolt över mig själv att jag slutade gnälla och jobbade på (det är därför jag gnäller nu)...
Jag gick iaf hem och mådde skit resten av kvällen. I morse var det ännu värre så bestämde mig för att faktiskt vila upp mig.



MEN....

....jag har under drygt en månad gnällt lite smått över en ganska påtaglig fotsmärta på vänstra hälen. Jag har undrat vad det vad men inget har synts så jag har ignorerat det och tänkt att jag förmodligen har stått lite knasigt på jobbet. Men för drygt en vecka sen så började det bli svart inuti hälen och en liten kula/bula bildades, så i morse bestämde jag mig för att ringa vårdcentralen och ta itu med problemet.
Jag ringde halv elva och fick en tid kvart över elva, så det var bara att hoppa in i duschen och försöka göra detta helvete någorlunda respektabel (misslyckades totalt och ser ut som crap).
Kom dit precis i tid och fick komma in nästan på en gång. Han konstaterade lätt att jag hade någonting där inne.

- "Har du tid att vänta en stund?"
- "Ja, visst" Svarade jag lite oroad.
- "Vad bra för jag har en patient nu sen kan vi gå direkt till operationssalen, det dröjer drygt en kvart".
- "Erhm okej" Sa jag livrädd.

Satte mig ner och väntade och fick sedan gå med världens gulligaste sjuksyster till rummet där dom skulle döda mig (trodde jag och föreställde mig det värsta).
Där fick jag lägga mig ner och hon rengjorde foten med sprit och gjorde allt färdigt tills doktorn kom.
Han stack in bedövningssprutan som dom varnade mig för skulle göra ont. Visst, jag har fått bedövning förut och vet att det gör ont, men det var ingenting i jämförelse med detta. Det gjorde så jävla ont så jag skrek och log och slog i britsen. Fyfan alltså! Den gulliga systern klappade mig på huvudet lugnande och sa jag vet, det gör skiiitont, men det kunde jag ju inte säga innan. Haha !
Sedan satte dom igång. "En skalpell tack". Fan höll på att skita på mig.
Dom hittade iaf föremålet som visade sig vara en EN CENTIMETER stor GLASBIT. Herre gud! Hur har den hamnat där utan att jag ens har märkt det??
Det svarta som jag såg under foten var tydligen en inre blödning runt glasbiten.
Han sydde iaf ihop mig, plåstrade om såret och satte på bandaget. Så om två veckor ska jag tillbaka dit och skänka sjukvården ännu mer av mina pengar ! Dvs ta bort stygnen som även det kostar. Fan idag kostar det ju bara man råkar säga hej till någon med en högre befattning än en själv ! Skamligt.

Nu ligger jag hemma och tycker synd om mig själv. Som tur är så jobbar jag inte fören i helgen så ska vila tills dess. Men är inte min fot bättre så måste jag vara hemma då också. Kan ju inte gärna hoppa runt på ett ben som säljare.

Så nu är inlägget slut och ni får väldigt gärna komma med mängder av medlidande inlägg. Sympati till fröken enbent!