Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Men med risk för att låta tjatig måste jag än en gång säga det, jag äääälskar sex and the city. Min kärlek har näst intill förvandlats till besatthett (men bara näst intill)...

Jag kom nyss hem från bio med Linda och har sett just Sex and the city filmen och måste säga, ni som inte har sett den än, SE DEN! Den var så jävla bra. Jag vet inte hur många gånger jag grät och ännu mer skrattade. Iband är de nästan så man önskar, varför är inte deras liv mitt? Inte för att jag vill leta efter kärleken, för den har jag redan funnit. Men allt annat är så underbart :)

En sak som hände i natt, var det någon som missade åskan? Jag v aknade helt skräckslagen och trodde att hela huset skulle explodera eller nått liknande. Fönstrerna skallrade och blixten lyste upp gång på gång. Just där och då kände jag mig så lyckligt lottad att jag kunde återigen krya ner i min mans armar och just like that försvann rädslan. Jag kände mig trygg igen. Så trygg en tjej bara kan känna sig i sin älskades armar och den känslan slår det mesta... eller?

Denna natt är jag dock ensam och hoppas på gud att inga sånna otäckheter ska hända. Vad ska jag göra då? Gömma mig under sängen som när jag var fem och blunda tills de hemska är borta? Men idag är jag 20 och jag tror nog inte de hemska försvinner när jag sluter mina ögon. Menmen, OM åskan nu skulle hemsöka min sömn så är det fan värt ett försök.

Nu ska jag (som är nästintill besatt) titta på några avsnitt av sex and the city.