Jag har sedan flera år tillbaka haft såna stora problem att hanskas med pengar. Jag vet inte pengars värde och jag slösar dom vind för våg på allt som faller mig in. Dyra väskor hit och mängder med skor. För att inte tala om smink i mängdexponering och kläder ännu värre. Hur mycket jag än vill spara så är jag där och tullar på sparkontot igen. När jag var jätteliten sparde jag pengar hela tiden. Jag minns när jag sparde min veckopeng i några månader för att sedan kunna köpa ett gosedjur likastort som mig själv. Ni vet ju själva hur snordyrt det är med gosedjur. Tänk då en liten knodd som sparade sina 50 kronor i veckan eller vad jag nu kan ha fått i den tidiga åldern. Men jag sparade och sparade för att jag hade sett den där stora enorma kaninen i skyltfönstret på leksaksaffären. Jag bestämde mig redan då, den ska jag ha så det är bara att spara. Jättebra av mina föräldrar också tycker jag som inte bara gav mig det jag pekade på (även om jag är väldigt bortskämd) så lärde jag mig att spara. Jag sparde ihop pengar till min första stereo också! Det tog tid men ville jag ha den så var det bara att spara. Och jag minns så väl sista veckan när jag hade fått min veckopeng, jag räknade pengarna och YES nu var det tillräckligt för att kunna köpa de jag suktat efter. Men vad hände sen? Vad gick snett?
Nu går det bara inte. Jag skulle utan tvekan kunna spara iaf 8000 i månaden för att betala av bilen och sen bara spara som en idiot för att kunna flytta hemifrån. Vafan jag betalar inte ens hemma. Så... vart tar pengarna ivägen egentligen? Helt sjukt det där. Alla säger åt mig att jag slösar och jag är väldigt medveten om det själv men gör inget åt det. Det är som en drog, ett beroende att shoppa så tusenlapparna flyger när den 25:e kommer. Usch usch det är fan hemskt.
Mamma säger att jag liknar dom i lyxfällan. Är det så att jag kanske inte är riktigt redo att flytta hemifrån med min syn på pengarnas värde? Kanske borde jag ta mig i kragen rejält, köpa något VIKTIGT någon månad och sen ge fan it. Jag menar det är inte direkt som om att det är synd om mig. Jag badar i både kläder, skor och väskor. Så det är inte direkt som om att jag är i behov av något. Jag minns inte ens när jag sist köpte något som jag verkligen behöver. Eller jo, min bil faktiskt. Det kan jag hur mycket jag än vill inte ångra för den använder jag varje dag och klarar mig inte utan den.
Nu månaden som kommer ska jag föra över 6000 till min mammas konto för att spara så jag bara inte kan tulla på sparpengarna för hon kommer aldrig någonsin ge mig dom. Och då är det som om att dom inte finns, så då bara MÅSTE jag leva sparsamt, hur mycket det än svider. Som pappa brukar säga till mig: Gumman, du är Paris Hilton utan pengar. Och det är så sant. Jag lever så gärna i glam och glamor fastän jag egentligen inte har råd.
Nästa månad ska jag iaf köpa något som jag behöver, en ny vinterjacka. Har satt min limit på 4000 där, det får räcka. Egentligen, så om jag ska vara ärlig så behöver jag inte en vinterjacka heller, jag har min Peak som jag älskar, men mitt problem är att jag tröttnar så lätt. Detta år måste jag faktisk säga att jag faktiskt bara har köpt två jackor hittills och nu kommer då min tredje snart. Det är väl iaf bra?
Nu får det vara nog. Månaden som kommer fyller mamma, syster, Jennie och älskling år + vinterjacka så då blir det svårt att spara men sen jävlar ska jag sätta igång. NU RÄCKER DET !!!

Skriv gärna en kommentar, är du duktig på att hanskas med pengar? Några knep eller är du helt enkelt inte en shoppoholic?

Kan ju berätta om sisådär två tre månader hur det har gått....