Har ni tänkt på hur lätt man tar sina vänner, familjen och livet för givet. Och vi uppskattar saker och ting på tok för lite. Jag och Sanna satt och diskuterade igår om livet och hur det har utvecklats. Man klagar både över de ena och de andra och man är tamefan aldrig nöjd. Mellanmjölk Sverige!! Se bara på vädret, antingen klagar vi på att det regnar, eller att det snöar, eller så är det för kallt och sen helt plötsligt är det för varmt. Vi är aldrig nöjda. Mycket vill ha mer! Men vad har jag att klaga över egentligen? Jag har en underbar familj med superbra kontakt med varenda en av dom, bättre kontakt än vad de flesta har med sin familj. Mina syskon är mina bästa vänner och min pojkvän är verkligen min andra halva, min bättre halva måste jag nog erkänna. Jag har ett jobb (inte världens bästa kanske), jag har körkort och bil, jag har en underbar jättefin bostadsrätt och jag har världens finaste hundvalp som springer runt benen på mig. Dessutom väldigt, väldigt fina vänner. Min absolut bästa vän är linda. Bästa vän, kan kalla henne bästis förresten. Eller säger man så fortfarande? Kan man säga så när man fyllt 22 eller är man en tönt då? Äh, jag är nog en liten tönt innerst inne. Kan ju inte bli bättre :)

Så visst fan borde jag vara nöjd? och det är jag också. Iaf för det mesta, men så kommer minsta lilla puckel på vägen och så "är allt skit" helt plötsligt.

Vad sägs som å vara lite nöjda och tacksamma för det vi verkligen har? Tänk på barnen i Afrika vafan!

Slänger upp en bild på mina närmaste familj som jag pillrat ihop med omsorg i, hör å häpna... PAINT! Japp, så mycket suger jag på datorer =P